"There are no good-byes, where ever you'll be, you'll be in my heart."
Så var det gjort. Sagt farväl till två personer som kommit att betyda något så enormt mycket för mig. Innan vi började gymnasiet kände jag inte er, visste inte vilka ni var och vilken påverkan på mitt liv ni sedan skulle kunna ha. Det är ingen slump att gymnasiet och åren efter blivit den bästa tiden i mitt liv. En massa faktorer, därav att få lära känna er - en väldigt stor en. Jag vet att det inte är ett farväl, vill inte ställa in mig på det i alla fall, så vi kan väl nyttja termen "vi ses snart", eller "på återseende", eller något liknande - ja i den stilen. Ett farväl blir så tungt, så jobbigt och så känslosamt - något som man inte har hunnit blivit än på grund utav att det inte känns som att det händer. Har inte förstått det, men imorgon sitter ni där, på ett plan - som leder till två andra - för att sedan, ett dygn senare landa i Thailand. Ni kommer vara där - samtidigt som mitt liv pågår som vanligt, med samma rutiner, och ni åker iväg för att kanske göra er livs resa. Jag är inte avundsjuk eftersom det inte är något jag skulle klara av, jag är glad för er skull - glad för att ni går efter era drömmar, att ni tar steget ifrån trampolinen trots att det ser högt och lite småläskigt ut. Modigt, tufft, starkt. Har inte förstått att jag ska leva mitt liv som vanligt utan er i tre - nästan fyra månader. För några år sedan hade jag sagt - "a piece of cake", för då kände jag inte er. Men när man väl smakat kakan kan man bara inte få nog. Får "abstinens" om jag inte träffar er minst en - helst två gånger i veckan, om jag inte pratat med er nästan varannan dag... om jag inte kan klara av att vara utan er en helg, hur ska jag då klara av ett kvartal? (+ lite till...)
Peyton i One Tree Hill säger alltid "People Always Leave". Och nu känns det verkligen som det här i Sandviken. En gång var vi 9, nu är vi 3 kvar av det gamla gänget "kickorna". Är det inte utomlands i flera månader så är det jobb i Norge, eller pluggande i Uppsala osv. Jättehäftigt att alla vågar satsa, vågar ge sig ut och gå efter sina drömmar. En annan är nog för feg, jag känner en enorm rädsla över att bara flytta och börja plugga i Uppsala till hösten. En ny stad, känner ingen, känner inte staden, känner mig inte trygg. Började för några dagar sedan, helt seriöst, gräma mig över att jag inte kommer hitta något gym jag gillar i Uppsala. Jag är nog en person som alltid gillar det jag har koll på, det jag vet och kan. Ibland för feg för att testa på något nytt. Därför, tycker jag det är väldigt starkt av er tjejer att göra det här, till alla er!
Men till det som är mest aktuellt, det att Frida och Alexandra reser imorgonbitti, när jag går upp för att åka till jobbet - tar de bilen ner till Arlanda. Sjukt. Kan nog inte beskriva det med ord men allt vet ni redan. Ni vet att vi kommer sakna er, ni vet att vi önskar er all lycka till och ni vet att vi älskar er. Så med de orden säger jag tack och hej, vi ses om tre och en halv månad.
"Never say good-bye because good-bye means going away, and going away means forgetting."
Kommentarer
Trackback
