mariauggla

Gjorde en "return to the gym" idag. Var ett tag sedan man var där men som jag sa, mina knän ska ALDRIG få stoppa mig igen. Vad jag än vill göra i livet så vill jag känna att jag är fysiskt redo för det, alltid, nu - och om 30 år. 

 

Ska i alla fall nu göra något som jag verkligen älskar, - se Färjestad live! Brynäs vs. Färjestad i Läkerol Arena 19.00. Underbart, hoppas Salák storspelar och att laget är lika effektiva i målproduktionen som vanligt så ska vi sa att det här blir en kanonkväll. 

 

Därefter blir det hem och packa för imorgon bär det av till Stockholm och Friends Arena för att se Swedish House Mafia, ååååååhh kan inte fatta det!!! Laddar upp med en bra remix på en sjukt bra låt, Style Of Eye som även kommer spela imorgon, pepp. 

 

 

Har egentligen ingen rätt att klaga. Jag mår bra, psykiskt, har en fantastisk familj, underbara vänner, en fantastiskt uppväxt och en ljus framtid - men just nu är det inte kul, eftersom jag inte kan få göra det jag älskar. I lördags på matchen fick jag en smäll i mitt andra knä, inte det jag opererade för tre och ett halvt årsedan. Jag har sedan dess haltat, inte kunnat jobba och inte kunnat spela innebandy. Riktigt tråkigt. Tänker inte gå in så mycket mer på det. Tänkte alltid förut att det vore skönt att vara ledig någon dag ifrån jobbet, nu, efter att ha varit sjukskriven i tre dagar så kan jag inte säga annat än att det är värdelöst! Hatar det. Vill tillbaka, vill det nu, och jag ska göra allt i min makt för att inte låta mina knän stoppa mig igen. Motivationen - "Strength does not come from physical capacity. It comes from an indomitable will"

 

Kan väl avsluta positivt, med att säga ett stort grattis till min underbara - bästa pappa som idag fyller 43 år! 

Äntligen är det dags! Nu åker jag in till Gävle med Alexa, Frida, Hanna, Sofia, Angelica och Malin för att se Breaking Dawn del 2. Den allra sista Twilight-filmen. Som man längtat. 

 

 

Hej bloggen, nu var det ett tag sedan sist... igen. Vad kass jag är ibland. Men det får ni stå ut med antar jag, för så som det ser ut verkar inte jag förändras i min aktivitet på den här sidan. 

 

Har precis startat en ny vecka efter en kanonhelg. Käk på Living Room med min fina familj i fredags, mys med mina underbara kickor i lördags - vilket senare ledde till monopolspel med lite fler vänner, och sedan avslutades helgen helt perfekt - med 3 poäng hemma mot Björklinge. Det går framåt för SAIK. Känner att innebandyn är superkul just nu och det gör mina tankar inför framtiden ännu mera osäkra. Har alltid planerat in att jag, två år efter studenten, efter två år med jobb, ska vara superladdad inför 4 år på Uppsala Universitet för att komma ett steg närmare min dröm om att bli lärare. För mig har det alltid funnits hinder - men att de hindrena löper ihop till ett = att lämna Sandviken. För att utveckla,.. min familj, hela min släkt och mina vänner finns här. Jag älskar Sandviken, har aldrig haft känslan "åh vad jag måste bort ifrån den här hålan", för mig har det mer varit en lycklig uppväxt i en liten stad - som är alldeles lagom stor för Maria. Men nu finns ett till hinder som har växt och blivit jättestort. Har alltid haft tanken att innebandyn kommer att bli svår att lämna kvar, men nu känns det inte svårt, det känns nästintill omöjligt. Jag älskar det lag jag har hamnat i, allt ifrån ledare och organisation till vårt fina nygjorda klubbmärke. SAIK IB dam må vara ett långt namn, men det går lätt att överskriva till ett annat kortare ord - lycka!