no need to say anything else...

Jag vet inte vad jag ska göra. Allt jag gör är tänker, tänker tillbaka på tider då hockeyn har gett mig lycka. Nu blir jag bara olyckligare för varje vecka som går. Klarar inte mer. Klarar inte mer bakslag. Jag kan ta förluster... om det är jag själv som spelar och vet att jag kan förändra allt. Nu känns allt hopplöst, tomt och jäkligt jobbigt. Förstår inte hur ett lag, en klubb, en förening kan framkalla så mycket i känslor. På gott och på ont. I April skrek jag av lycka, nu grinar jag nästan av frustration. Vi behöver en förändring - och vi behöver den nu!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0