mariauggla

Ena sekunden - glad, lycklig, förväntansfull, i nästa - rädd, chockad och ledsen

Strax efter 11.00 idag körde jag med postbilen i ett bostadsområde i södra bomhus. På väg till en brevlåda tittade jag på posten (som ligger till vänster om mig) för att se vilket hus som skulle få post därnest. Jag körde då i ungefär 15 km i timmen och utan bilbälte. En sekund senare slungas hela jag framåt och en plötslig smäll uppenbarar sig. När jag fattat vad som hänt och jag ser lyktstolpen nästan nere i grannens buskar så lägger jag i backen och därefter kommer rädslan. Inte för att jag var rädd över att något hänt mig eller att jag skadat mig, utan rädd för fordonet, rädd för stora skador. I chocktillstånd ringde jag Pär som sedan ringde chefen som tog sig ut till min bil och han ringde även till bärgningsbilen. I väntan på allt fick jag besök av två damer som sett hela olyckan, de var väldigt trevliga men alla jag träffade, damerna, grannarna och alla jag ringde sa att det var lätt hänt och att det var tur att det inte blev några personskador. Men så kunde inte jag resonera, jag kände mig skyldig och dum för att ha orsakat skador på en bil som inte var min. På en sekund ändrades allt. Jag vände huvudet från vägen i max en sekund, i en hastighet av 15 kilometer i timmen och på den korta tiden vart det en sådan smäll. Jag satt dock utan bilbälte eftersom att man blir så låst att ha det på sig som brevbärare. Jag har hela dagen haft ont i huvudet och jag fick en bula och blåmärke på knät, men annars hände inget med mig. Den fysiska skadan var inget - men den psykiska var stor. Man inser nu vad som kan hända bara på ett ögonblick och jag kände hela tiden att jag ville spola tillbaka tiden bara en minut, då jag körde och var glad, lycklig och förväntansfull, istället blev jag rädd, chockad och ledsen.