mariauggla

Nyss varit nere och kollat på SAIK IB Dams sista träning innan jul. Tänk vad tiden går fort och vilken höst vi har haft tillsammans. Två lag blev ett! Och det blev vi också. Utan minsta problem. Kanon laganda, superbra stämning och hur kan det bli annat med så goa tjejer i laget? Innebandy är riktigt roligt - vilket för mig in på nästa ämne (såklart) - mitt förbaskade knä. Har gått några veckor sedan jag spelade sist nu och jag hatar varje dag jag inte kan gå ordentligt, varje dag som passerar, varje tid jag förlorar. Hatar att inte kunna jobba som vanligt, inte kunna ha samma tempo i trappor som jag brukar kunna ha. Min styrka har alltid funnits där, har alltid känt att det är något jag är bra på - att dela ut post. Och sen är det ju innebandyn också. Att inte kunna få spela gör så ont och det är just därför jag inte har varit och kollat upp vad det är för fel med knät. För att jag inte vill veta svaret. Vet inte om jag klarar av det psykiskt. Mår jättebra nu och vill inte att något ska förstöra det - som det gjorde för tre - nästan fyra år sedan. Det förstörde allt. Krossade allt jag hade. Det jag älskade, det jag levde för. Det som gjorde mig så lycklig - det som var mitt liv. Vill inte, igen, känna den känslan att allt tas ifrån mig. Visst kan man komma tillbaka efter skador men det tar tid! Då var jag 16 och hade hela "innebandykarriären" framför mig, nu är jag 20 och nästan äldst i laget. Och i och med att jag förmodligen flyttar till Uppsala i höst så blir det här förmodligen min sista säsongen någonsin - vilket gör allt det här ännu värre, varför jag? Varför igen?. 

 

Så lämnar det, får frågan ofta "hur är det med knät?" - och jag flyr ifrån samtalet så fort jag kan. Vill inte prata om det, lägger det åtsidan, tar inte tag det. Vill inte ta tag i det helt enkelt, för att det kan göra så ont - inte fysiskt - men psykiskt. Är så lycklig just nu (om man bortser från att något är fel i mitt knä), låt mig bara få vara det.