mariauggla

Aldrig haft ett sånt stort leende på mina läppar som den gången min uppkörningslärare (?!) sa att körningen var godkänd. Jag som tyckte att jag hade gjort så mycket småfel och grejer och började redan tänka på hur man ska klara av pressen av att göra ett nytt prov. Men ett nytt prov behövdes inte och det gör mig så glad. Jag hade ju sedan ungefär 2-3 timmar på mig att berätta för mina nära och kära, och glad var bara förnamnet på vad jag var när jag ringde till farmor, mormor, vänner o.s.v. Men, i all denna glädjen så var jag fortfarande nervös eftersom Sofia ännu inte hade gjort sitt prov. När hon ringde mig, ungefär 3 timmar efter mitt körprov så var man både glad, nervös, rädd och ängslig på samma gång men när hon sa att hon också hade klarat det då släpptes en stor sten ifrån hjärtat och det har var den bästa dagen på länge (förutom snön, dissekeringen av grishjärtat, punka på cykeln o.s.v, men det är bara småsaker jämfört med lyckan över ett körkort)